SOFIES BLOGG

Vi har en kurs i skolan som heter Environmental Tourism Management som är helt nätbaserad, vilket betyder att vi på egen hand skall läsa massor av texter som finns på Internet och sedan skriva uppsatser och/eller svara på en massa frågor om ämnet. Jag har idag inte läst ett ord på någon av dom här texterna, utan sysslat med någonting helt annat, nämligen läst massor om ämnet Dödsstraff i USA, främst i delstaten Texas. Varför, det har jag ingen aning om, förutom att det, i all sin grymhet, ändå är ett väldigt fascinerande ämne och Internet bara kryllar av information om denna sak.

Jag skulle vilja börja detta inlägg med att nämna en man som heter Mike Graczyk. Han jobbar på the Associated Press och har under sina år där bevittnat över 300 avrättningar av fångar i Texas och rapporterat om dem i sina skriverier. (På en avrättning får det närvara maximalt fem representanter från media). Han har fått väldigt bra kritik av sina kollegor, för trots att han har bevittnat och rapporterat om så många avrättningar, har ingen någon aning om han egentligen är för eller emot dödsstraff. Det är ju så man håller sig professionell, om man klarar av att rapportera om sådana här händelser opartiskt. Mike Graczyk säger dock att det är medians skyldighet att rapportera om avrättningar, och att det är staten Texas skyldighet att se till att media även i framtiden får vara närvarande vid avrättningar, om inte för andra orsaker så i alla fall för att försäkra allmänheten om att allt går rätt till under avrättningen. Skulle något göras inhumant eller fel vid en avrättning så skall allmänheten få veta detta via pressen, anser Mike Graczyk.

Vad jag idag har hunnit läsa om och av Mike Graczyk verkar han vara en smart och mycket skicklig journalist som lyckas hålla sig opartisk. Jag däremot tänker genast från början säga att jag tycker att dödsstraff är inhumant, onödigt och fel, trots att jag (som jag redan tidigare sagt) tycker att ämnet, och speciellt diskussionerna och argumentationerna kring det, är fascinerande. Det är lite som ormar, det är väldigt fascinerande då man inte behöver komma så nära. Mera om Mike Graczyk kan man läsa till exempel här: http://edition.cnn.com/2009/CRIME/07/20/texas.execution.witness/

Jag vill fortsätta med att tala om en annan man som heter Thomas Whitaker. Han sitter för tillfället i Death Row i Texas, han är alltså dömd till döden och väntar nu på sin avrättning på fängelset Allan B Polunsky Unit. Jag orkar inte gå in på varför han sitter där, det kan man läsa om man googlar hans namn, men hans fall togs upp i Oprah förra veckan då en av Oprahs journalister hade haft möjligheten att åka och intervjua honom i Death Row. Det som är speciellt med denna kille är att han har en egen hemsida där han skriver blogg och visar upp lite konst som några av hans kompisar i fängelset har målat. Han upprätthåller inte själv sidan eller bloggen, utan skriver brev till medarbetare som sedan skriver in breven på datorn och publicerar dem på bloggen. Detta för att fångar på Death Row inte har tillgång till intenet, så uppfattade jag det i alla fall. Jag älskar hans blogg, för det första är det jätte intressant att läsa text skriven av en dödsdömd fånge. Jag har i alla fall en inbyggd bild av dödsdömda fångar som är monster och istället för att tala bara morrar och skriker ugh! dagarna i ända. Men Thomas har en jätte bra engelska, han skriver otroligt bra texter. Hans inlägg är enligt mig dock väldigt tunga att läsa. För det första är hans inlägg ofta jätte långa (vilket är förståeligt eftersom han sitter inlåst och underhållningsnivån lär vara ganska låg på Death Row), för det andra är det väldigt tunga ämnen han skriver om. Såklart. Han skriver om livet i fängelset, hur han får dagarna att gå, han skriver ibland om hur han känner sig och vad han känner. Det är väldigt komplexa inlägg han skriver, och för mig ganska svåra att förstå. Dels för att det är på engelska och dels för att han bara verkar vara helt fucked up som man säger, vilket förstås inte är någon överraskning eftersom han sitter inlåst i odrägliga förhållanden och väntar på sin avrättning. Skulle man inte vara galen före det skulle man nog bli det där. Det känns som att jag måste ta en paus efter varje inlägg för man anstränger sig så hårt när man plogar sig igenom hans texter. Men i alla fall. Thomas Whitaker skriver otroligt bra, och trots allt han har gått och går igenom använder han humor och ironi vilket jag tycker är riktigt coolt.

För att ge några praktiska exempel på vad han har skrivit, så har han bland annat tagit upp hur det känns att se när fängelskompisar förs bort för att avrättas, hur det går till att duscha i Death Row och vad som händer då man som dödsdömd fånge bryter armen. Är man värd att överhuvudtaget bli opererad då man ändå småningom skall avrättas? Skrämmande saker, men väldigt läsvärt. Som Mike Graczyk sa, det är bra att allmänheten vet hur saker och ting fungerar och rullar på på sånhäna ställen.  Thomas Whitakers hemsida finns här http://www.minutesbeforesix.com/ och hans blogg här http://minutesbeforesix.blogspot.com/ . (Namnet Minutes before Six kommer för övrigt från det, att den oficiella avrättningstiden för alla dödsdömda fångar i Texas alltid är 6 p.m., vilket kommer fram i Thomas Whitakers blogg.)

En officiell ritual då en avrättning sker i Texas är att den dödsdömde, då han spänts fast i sin dödsbädd och nålen satts in i armen, har rätt att säga sista ord i en mikrofon som hörs till de närvarande. (Rätt att närvara vid en avrättning har tre personer som den dödsdömde vill ha där, tre av offrets ”representanter” och maximalt fem mediapersoner om jag minns rätt.) De flesta väljer att säga någonting, några vill inte. Det finns ingen tidsgräns på hur långt fångens sista uttalande får vara. Vad de avrättade i Texas har sagt kan man läsa på Texas Department of Criminal Justice Death Row hemsida, här: http://www.tdcj.state.tx.us/stat/deathrow.htm . Om man klickar på den tredje rubriken uppifrån, Executed Offenders, får man upp en lista på alla avrättade och man kan klicka på dem för att få veta varför de dömts och när. Brevid namnen finns en länk till deras så kallade ”Last Statements”. Många väljer att säga tack och adjö till sina fruar, barn och föräldrar. Några ber om förlåtelse för det de gjort, andra säger att de är oskyldigt dömda. Många läser upp Fader Vår och ber till Gud. Sedan finns det ju såklart även några lite mer extra Last Statements, Mike Graczyk nämner till exempel en kille som valde att sjunga ”Stilla Natt.” En annan kille, Cameron Willingham, förklarade först att han är oskyldig, sedan upprepade han flera gånger ”I hope you rot in hell, bitch!” till sin ex-fru som satt med i ”publiken” för avrättningen. Mera om Cameron Willingham lite senare.

På Texas Department of Criminal Justice Death Row hemsida hittar man även en länk till en lista på dem som för tillfället sitter i Death Row, däribland finns även Thomas Whitaker med inmate number 999522. Brevid hans namn finns en länk där man kan läsa om vad han är dömd för.

På tal om inmate numbers, Thomas Whitaker talar i sin blogg även om hur snabbt de på fängelset raderade hans namn, numera är han bara sitt nummer. På natten, då vakterna byter turer, går alltid de nya vakterna runt för ”närvarokontroll” av fångarna. De stannar framför fångens celldörr och ropar någonting, då skall fången svara med sitt inmate number. Thomas beskriver hur automatiskt det har blivit för honom att ropa det här numret och att han nuförtiden klarar av det så gott som i sömnen, utan att behöva vakna till riktigt ordentligt. Han säger även att han brukar drömma om att han går på ”free-world parties” och presenterar sig som ”tripleninefivetwotwo”. Snacka om identitetskris.

Det är många som är emot dödsstraff med motiveringen att man i misstag kan avrätta en oskyldig människa och avrättning är något man aldrig kan få ogjort. Ett exempel på detta kan vara Cameron Willingham, som jag tidigare berättade om att hade svurit åt sin exfru före han avrättades. Cameron Willingham dömdes till döden för att han ansågs ha anlagt en brand i vilken hans två (eller tre) barn dog. Han avrättades år 2004. Men enda sedan hans rättegång har undersökningar pågått om hans fall. En väldigt färsk rapport i tidningen New Yorker menar dock att han kan, relativt sannolikt till och med, vara oskyldig. Det har han även själv hela tiden påstått sig vara. Enligt undersökningen verkar branden inte vara anlagd utan en helt vanlig, tragisk egnahemshus brand. Jag måste erkänna att jag inte orkat läsa igenom hela rapporten, som publicerats bara för någon vecka sedan, och inte satt mig in i detta fall så ingående ännu. Men vill man läsa rapporten ”Trial by Fire” av David Grann som publicerades 7.9.2009 finns den här http://www.newyorker.com/reporting/2009/09/07/090907fa_fact_grann?currentPage=all och verkar mycket mycket läsvärd. Cameron Willinghams wikipedia sida finns här http://en.wikipedia.org/wiki/Cameron_Todd_Willingham

En annan misstänkt oskyldig dömd finns här http://en.wikipedia.org/wiki/Troy_Davis_case tror dock inte att han avrättats ännu?

En annan sida, med information om avrättningar i Ohio, finns här http://ohiodeathrow.blogspot.com/2009/05/execution-process.html Där finns bland annat bilder på hur olika officiella dokument angående en fånges avrättningar ser ut. Där finns en handbok för anhöriga om hur avrättningen kommer att gå till, vem som får närvara, vad man får ta med sig till avrättningen och så vidare.

Trots att många anhöriga till mördade personer kräver hämnd och dödsstraff för mördaren, finns det även de anhöriga som inte vill se dödsstraff. I dessa fall går ofta statens vilja före deras, och fången avrättas trots att de anhöriga till brottsoffret försökt stoppa detta. En hemsida för anhöriga (både till brottsoffer och till dödsdömda fångar) finns här http://murdervictimsfamilies.org/ väldigt nyttig läsning även detta.

Studerande i Texas som är emot dödsstraff har gaddat ihop sig till en grupp och de finns här http://texasdeathpenalty.blogspot.com/ Där finns bland annat adressuppgifter till dödsdömda fångar i Texas som söker brevvänner.

Amnesty jobbar såklart väldigt hårt emot dödsstraff, bland annat här kan man läsa om Amnestys arbete mot dödsstraff http://www.amnestyusa.org/death-penalty/page.do?id=1011005

Nu skall jag gå och sova, och lovar att försöka fylla bloggen med lite ljusare texter imorgon. Det här med dödsstraff blev idag lite ’overkill’. Så att säga.

Sov gott :)

Då jag jobbade ett år på ett högstadie efter att jag tagit studenten så reagerade jag på hur fult eleverna talade med varandra och med lärarna. Typ alla svor hela tiden och vittu var vartannat ord man hörde i korridorerna.

I början på sommaren mördades en 15-årig flicka i Stockholm av en pojke som var hennes kompis. Av någon orsak har jag följt med det här fallet hela sommaren, och rättegången tog slut förra veckan. Det här fallet är unikt på många sätt och har fått stor uppmärksamhet i svensk media, jag tycker att det är lite lustigt att det inte skrivits någonting om detta i Finland trots att detta fall som sagt är väldigt unikt och annorlunda än många andra mord.

Grejen är alltså den, att flickan mördades av en kille som hörde till hennes kompisgäng. Killen hade varit tillsammans med en annan tjej i typ två år, och på senaste tiden hade det varit lite struligt mellan de två. Många av kompisarna till paret har vittnat om att flickan hade ett stort maktbegär och tog ut det över pojken genom att till exempel välja vem han skulle umgås med och så vidare. Han hade slutat att umgås med sina gamla kompisar och hängde bara med denhär tjejen. På vappen hade han i alla fall på en fest snabbt gett en puss åt denhär flickan som han senare mördade. Då hans flickvän fick reda på detta två veckor senare i skolan blev hon så arg att hon slog ut en tand på killen i skolkorridoren och hon fick en ångestattack och fick sökas av sina föräldrar. Redan då borde man kanske ha reagerat på hennes humör tycker jag.

I alla fall så verkade hon inte komma över denhär ”otroheten” som hon kallade den, utan kom på att det enda sättet för killen att gottgöra det han gjort är att mörda den andra flickan (hon som han pussat). Om han inte gör det, kommer hon att lämna honom.

I förundersökningen för mordutredningen har man publicerat SMS och konversationer på MSN där tjejen uppmanar killen att mörda flickan. I ett SMS skriver hon till exempel ”Jag klarar inte av att sitta här typ tre säten bort från henne på tunnelbanan. Hon skall dö.” Pojken vill inte döda henne, och vädjar många gånger om att slippa göra det här. I ett SMS skriver han typ att han inte klarar av att göra det här och han frågar om han inte kan få bevisa sin kärlek på ett annat sätt, men det går inte för sig för flickan. Det som är det mest skrämmande är att vi nu talar om en 15- och en 16-åring. Vet så unga personer ens vad kärlek är?

Till sist går det alltså så långt att killen faktiskt mördar denhär andra flickan. Polisen tar både pojken och flickan, och förra veckan fälldes pojken för mord och flickan för anstiftan till mord.

Det som gör det här fallet så unikt är många faktorer: För det första det, att det handlar om så unga människor, och för det andra att denhär flickan fälldes för anstiftan till mord. I Sverige har endast fem personer inom de senaste 20 åren fällts för anstiftan till mord, en av dem är Helge Fossmo som var den här pastorn i Knutby mordet som alla säkert kommer ihåg. Att en 15-årig flicka begått samma brott som honom ger kalla kårar längs med ryggen. Brottet anstiftan till mord döms i Sverige lika hårt som själva mordet. (Jag vet inte hur det är med anstiftan till mord i Finland, hur ofta någon har dömts till det eller hur hårt man döms.)

Den tredje faktorn som gör att detta är ett unikt fall är att bevisningsmaterialet till stor del är SMS, MSN- och Facebookkonversationer. Detta hade ju inte varit möjligt för typ 15 år sedan. Det är skrämmande vad människor skriver till varandra nuförtiden just i SMS och så vidare, och det verkar som att alla inte förstår att det som du nu skriver elektroniskt finns alltid kvar någonstans, eller kan kanske återskapas och sedan i värsta fall användas emot dig.

Då jag i början talade om hur fult ungdomar talar med varandra så vill jag ta ett exempel ur de SMS som skickats mellan flickan och pojken och som publicerats i samband med förundersökningsmaterialet.

Flickan: ”Vi leker här en skitrolig lekhär”

Pojken: ”Okej, va kul då. Vilken lek då?”

Flickan: ”Man ska ta på varandras könsorgan och så ska man säga skönkuk respektive skönmurra :d :d”

Pojken svarar såklart ingenting på det här, vad skulle han ens kunna svara? Då skickar flickan ännu detta: ”Nu blev du jävligt tyst din jävla fitta”.

Vem skriver såhär, till den som man är tillsammans med som man på riktigt borde tycka om?

Jag vill alltså påminna att dehär två var tillsammans, ett par. Flickan var en helt vanlig tonåring som inte tidigare haft med polisen att göra, hon var konfirmationsledare och hade en blogg där hon berättade om sina kompisar och visade upp vad hon har köpt för kläder, helt som alla andra. Nu har hon dömts för ett det grovaste brottet i svensk lag, ett brott som hon antagligen inte ens visste att existerade.

Då vill jag ju ställa frågan, hur kan det här hända? Hur kan en ungdomskärlek gå så fel? De borde ju ha tyckt om varandra och respekterat varandra, men deras förhållande blev ju bara helt fel. Då funderar man ju att skall man som förälder tillåta att ens barn är tillsammans och sover över hos varandra då de bara är 15 år? Skall de få vara ute så sent som de vill, skall de få vara så mycket tillsammans som de vill, skall de få förlova sig då de bara är 15 år? Hur skall man kunna hålla reda på om ett förhållande är sunt och hälsosamt, har man ens rätt att hålla reda på det då ens barn redan är 15 år? Har man rädd att kolla vad de gör med sina datorer och telefoner? Jag är ju livrädd att sedan när jag får barn så vill mitt barn redan som typ två åring ha en iPhone och sedan så är det inte mitt barn mera, det är telefonens barn för eftersom en iPhone har allt behöver barnet ju inte mera mej. Hur mycket har det inte på senaste tiden talats om att barn och ungdomar låser in sig på sitt rum och sitter framför datorn och gör vad de vill hela dagarna och helt tappar greppet om ett normalt, socialt liv.

Flickan förnekade hela rättegången sin skuld i fallet, och sa att hon inte menat allvar då hon uppmanat killen att mörda den andra tjejen. Hon sa att det hela var ”ett spel”, och hon trodde aldrig att killen skulle mörda den andra flickan påriktigt. Jaha. Detta skulle kanske ha fungerat om flickan uppmanat honom endast en gång, men hon gjorde detta faktiskt många gånger, på olika dagar och på olika stöllen. Borde man inte redan som 15-åring förstå att man helt enkelt inte kan säga vad som helst och räkna med att ingen tar åt sig av det man säger? Borde man inte som en 15 årig pojke förstå, att om någon upprepade gånger säger åt en att man skall mörda en annan människa, så skall man springa illa kvickt, så lång bort man kommer från denna människa. Det tycker jag i alla fall.