SOFIES BLOGG

Jag tror att det största felet på mej verkar vara att jag inte hatar mitt liv. Jag älskar mitt jobb, jag har trivts i min skola och kommer snart att bli färdig därifrån och börja med nånting nytt i mitt liv. Jag hatar inte hösten och vintern, jag tycker att det är skönt när det känns i kinderna att man har varit ute och fått frisk luft. Jag var igår på en över en timmes länk i regnet, och det var så skönt och uppiggande. Jag älskar att springa i ljuset från gatulamporna med våta löv på marken. Jag älskar Adam Lambert, och jag älskar att ha en passion i mitt liv, någonting att tycka om, vara intresserad av, och se fram emot. De pengar jag har satt ner på Adam Lambert har jag sparat ihop på en mycket kort tid bara genom att inte fara ut och dricka mej stup full varje veckoslut för att mitt liv är så hemskt. Det här är fakta: Skulle jag inte ha en passion om Adam Lambert, skulle jag aldrig ha börjat springa. Jag skulle sitta hemma framför datorn varje kväll, alternativt ligga på sängen. Jag skulle inte känna mig glad på morgonen när jag vaknar, som förut, men nu ser jag fram emot nya dagar. Och det handlar inte om att jag vaknar och tänker på Adam Lambert och blir glad, nej jag tänker på den energin som jag har fått av att ha ett intresse och en förebild. Vem säger att det är fel att ha en förebild? Är varje människa i sig själv redan så perfekt att man inte ska se upp till någon? Det tror inte jag. Jag ser i Adam någon som är nöjd med sitt liv, som tagit sig i kragen, gjort någonting den alltid velat, skitit i vad alla andra tycker och kört sitt eget race. Så vill jag också leva.

Jag läste ett väldigt bra citat i en bok en dag:

Så här vill jag leva. Om ni vill kalla mig galen, gör det. Jag skulle inte kunna bry mig mindre. Om problemet är det att jag inte klagar över allting som existerar på den här jorden så då är jag mycket hellre galen än "normal". Jag mår så mycket bättre av att fokusera på det positiva än det negativa. Och, ta inte allt på så stort allvar. Världen går inte under fast det regnar idag, eller fast det skulle regna i en vecka. Koncentrera dig på annat, eller gå ut i regnet. Så farligt är det inte. Hatar du ditt jobb, säg upp dig. Har du en tent som du måste läsa jätte mycket till och det gör dig så arg och trött, sluta studera eller förstå att alla som studerar har samma känsla i något skede. Ditt lidande är inte större än någon annans trots att du kanske själv vill tro det. Ingen tvingar dig till någonting.

Jag talade med min arbetskompis på sommaren, som berättade att det bästa med att länka flera gånger i veckan är hur stark man känner sig. Kroppen orkar. Jag har väntat på den känslan ända sedan jag börjat springa. Det bästa med den här veckan är att jag äntligen känner mig stark. Jag orkar. Jag springer längre än jag någonsin orkat.

Jag börjar bli pank men är så lycklig att ingen förstår. Pank, eller glambroke som Adam Lambert fansen i USA kallar det. Där finns galningar som sagt upp sig från sina jobb för att kunna åka hela sommaren runt i USA på Adams turné, och det är de som kallar sig glambroke. Som tur har jag i alla fall ett jobb så än så länge är jag tro det eller ej ganska bra på plus. November, jag kan inte vänta.